linnea mohlin.

Några dagar hade gått i den nya klassen, på den nya skolan hos de nya människorna. Allt var nytt. Jag var tretton år och hade börjat högstadiet. Skulle jag våga vara mig själv här? Visste jag ens vem jag själv var?

 

Det enda jag visste var att jag inte ville ha det som jag hade det i mellanstadiet. Det hade jag lämnat bakom mig så fort jag satt mig i bilen och åkt ifrån gråtkalaset till skolavslutning i början av sommaren. Jag skulle sakna vissa. Som min favoritlärare. Jättemycket. Men det fanns desto mer som jag inte skulle sakna det minsta. Det var en känsla som jag var överlycklig över att förhoppningsvis få lämna i den gamla klassen och slippa ta med till den nya: att jag inte passade in. Att jag var fel. Att jag var konstig som inte var som de andra. Som inte gillade Justin Bieber, även om jag lärde mig texten till hans låtar (för det gjorde ju de andra). Som inte klädde mig som man skulle. Som kände mycket, gillade att vara för mig själv och vara annorlunda. Ganska snabbt lärde jag mig att jag var konstig och avvek från det normala. Jag var inte ens en tjej, för jag var inte som tjejerna i min omgivning. Jag var ingen. Det var inpräntat i huvudet, och även om jag inte klandrar mina klasskompisar för det så genomsyrade den känslan hela min låg- och mellanstadieperiod.

 

En kille i nya klassen hade som många andra en smartphone. På rasterna när mobilerna plockades fram så samlades en stor skara av klassen kring just denna kille. Han kollade på tecknade kortvideos med rätt så bisarrt innehåll och sjuka skämt. Aldrig innan hade jag sett något liknande. Kompisarna runtomkring skrattade högljutt tillsammans, och referenser till dessa videos upprepades ofta även när mobilerna hade stängts ner. Det blev en grej, en gemenskap, där jag kände att jag trivdes. Jag var välkommen. För första gången sen jag började skolan kände jag att jag kanske inte var som tjejerna i min förra klass, men det fanns så många andra sätt att vara på. Jag dög som jag var.

 

Fenomenet var Youtube, och det förtrollade mig fullständigt. Det var det som tog min och mina nyfunna vänners tid på rasterna och även det som följde med mig hem. Jag satte mig vid datorn och kollade upp vad det där Dunderhumor var för något. Skaparna av det som jag skrattade åt och citerade dagligen. Jag plöjde video efter video. Likadant i skolan dagen därpå. En massa tid ägnades åt att försöka lära känna de där skaparna till videoklippen som gett mig så mycket trygghet, de där människorna som verkade vara lite som jag.

 

Jag kom under högstadiet i kontakt med mängder av andra kanaler. Favoriterna hette Thunderhumor, Clara Henry, IJustWantToBeCool, MonteFjanton… och Dunderhumor såklart. Jag hittade genom dessa kanaler andra människor som, precis som jag, kunde orden till klippen utantill och följde samma Youtubegäng som jag. Det var lätt att bli vän med dem. Tack vare Skype och olika chattar höll vi kontakt nästan dagligen. Jag fick ibland dessutom köpa tågbiljetter och ta mig till Stockholm och Örebro för att träffa mina internetvänner i verkligheten. Det hände också att några tog sig till Jönköping. Det var fantastiska möten. Att dessa jämlikar faktiskt fanns på riktigt och var verkliga människor! Jag tyckte om dem och de tyckte om mig. Självförtroendet började växa och jag vågade erkänna att jag var en tönt. Visst var jag det. Men jag var en tönt i grymt positiv bemärkelse.

 

Jag har under åren även fått träffa några utav mina hjältar, ”mina” Youtubers. Någon har jag varit hemma hos. Några har jag träffat på event. Någon har jag sprungit från ICA i ösregn med. Jag har fått krama och säga tack. Jag har även insett att de inte är något övernaturligt fenomen på något sett. De är vanliga människor, som jag. Vissa vet vem jag är, vissa pratar jag med, vissa vet inte vem jag är… Det spelar inte så stor roll egentligen. Jag får följa det de gör även i dagsläget, ur ett något mognare perspektiv. Jag blir stolt när det går bra för mina vänner och när jag ser dem utvecklas.  På samma sätt blir jag stolt över de youtubers som hjälpt mig genom min tonårsperiod, som hjälpt min hitta vem jag är och våga vara den personen fullt ut. De har bidragit med jättemycket till vem jag är än idag och har lett mig till vänskaper som jag fortfarande har äran att ha kvar. Det är verkligen ovärderligt.

 

För vissa är Youtube ”bara” Youtube. Vissa andra förstår inte grejen med Youtube alls. För mig är det något av det viktigaste som hänt mig. Jag är och kommer alltid vara tacksam till dessa människor. Något så innerligt.